Var ute på långpromenad idag ner till slussarna och tillbaka i solskenet och kom att tänka på gamla minnen som får en att le utan att tänka på det. Det blir först när man möter någon som man kommer ner på jorden igen och tar bort leendet för en stund :) Lyysnade bland annat på denna låten som jag spelade om och om igen för några år sedan och tänkte på en söt pojk.
Too late to worry now
Träffade honom på en pokerkväll som kåren hade, var enda tjejen och han satt vid mitt bord. När vi båda hade åkt ut så pratade vi lite med varandra och sen åkte jag hem. Efter det såg jag han överallt i skolan och bestämde mig för att skicka ett meddelande till honom. Efter lite mailkonversation bestämde vi oss för att ta en promenad en dag. Den "dejten" varade i 24 timmar och är nog den längsta och roligaste jag vart med om. Började med en lååång promenad (ner till slussarna):), sen blev det lunch i trädgården några timmar, lite småsnack, ner till strandgatan med alla vännerna som tyckte jättebra om honom och till slut sov han över hos mig. Han är tyvärr lite väl självsäker kanske och det blir rätt jobbigt i längden men det är kul att stöta på sådana killar ibland för de både ger och tar. Han trodde att alla som kollade åt oss kollade på honom för han var snygg och frågade om han skulle börja ta betalt? haha, ja såna killar är inget pojkvänsmaterial :-)
Men det blev många roliga minnen och brorsan skrattar fortfarande åt hans STORA självförtroende och "släpp tv:n". Hahaha
Han var killen som kunde dra en åt sig och ge en häftig kyss bara sådär, och ärligt talat tjejer hur många sådana killar finns det kvar idag? ;) Vi behöver alla en sån karl ibland!
Tack för minnena :)!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar